dialogrummet

...när jag ser en far som är ute och springer med sin 10-årige son och det sker på sonens villkor. Dvs. pappan anpassar sig till sonens förmåga och förutsättningar och låter sonen bestämma tempot.

...när jag ser en ung man som med vördnad vänder sig mot sin far och frågar "hur ska jag stapla dem" på IKEA

...när en mor stannar upp och är med sitt barn som ramlat och gråter.

...när en far för åttionde gången svarar på frågan varför med inlevelse och fantasi.

...när ungdomar hjälper en gammal dam i matvarubutiken.

...när vårdpersonalen stryker den gamle mannen över kinden.

...när alla i kön klarar av att använda "blixtlåset" när två filer blir en.

Hörs!

För ett tag sedan stod jag och min kollega, också psykosyntesare, på bussen. Vi hade ett jobb framför oss och han berättade sina tankar om upplägg och inriktning för de dagar vi hade framför oss.
Men plötsligt var jag uppslukad av ett mobilsamtal som jag inte kunde värja mig ifrån. Det var en mor, någonstans i fyrtioårsåldern som hade ett samtal med, vad jag gissar, sin tonårige son/dotter. (Hoppas vid Gud att det inte var hennes partner hon pratade med) Ungefär så här flöt samtalet:
- Det begriper du väl att han inte gör som du säger om du skriker åt honom (Med mkt hög stämma)
- Personen i andra änden svarar ngt
- Men du måste ju för f - n begripa att han inte gör så om du gör si (nu med skrikande ton)
- Personen i andra änden svarar ngt
- Du är så dj...... opedagogisk! (Nu trodde jag hon skulle spränga en packning i hjärnan med tanke på tonläget = skrikande)
- Personen i andra änden verkade inte säga ngt
- När jag kommer hem....

1) Pedagogiken i hennes eget beteende kan kanske ifrågasättas?
2) Om det var en äldre son/dotter hon pratade med vems är ansvaret?
3) Är mobilen det bästa forumet för samtalet?
4) Var hon den hon ville vara?
5) Om du skriker mot dina barn - vad gör de då?
6) Hade hon alls funderat över vem och hur hon vill vara - någonsin?

Vad tänker/känner du?

Hörs!

P.S. min kollega tog om sina tankar i ett för oss lugnare forum :-)

Som sagt har jag pluggat psykosyntes under några år. Att göra det var ett av de bästa besluten jag tagit i hela mitt liv. Där jobbar man mycket med att finna sina delpersonligheter - eller delarna av sin personlighet och hur de formats i barndomen osv. Och syftet med det - FÖR DET BÖR ALLTID FINNAS ETT SYFTE MED DET VI GÖR - är att först lära känna sig själv för att därefter kunna välja vem man vill vara på ett medvetet sätt.

Ytterst innebär det att lära sig att inte styras utav sina känslor utan att istället klara av att styra dem och sig själv. Ett enkelt exempel är att en medveten människa kan välja att låta bli att klappa till en annan - även om man har god lust att göra det.

Alltså - om jag, eller du, tränar psykosyntes och ökar vår medvetenhet kan vi bättre välja vem vi vill vara som människa, partner, förälder, medarbetare, chef osv.

Mer om detta senare, är du nyfiken kan du alltid läsa ngt av författarna Piero Ferrucci och John Bradshaw. Eller, så klart, av Roberto Assagioli - hans bok "0m viljan" är väldigt bra.

Hörs!

SItter och funderar över alla framåtvända barnvagnar jag möter på stan.
När jag gör det utgår jag från ett utvecklingspsykologiskt perspektiv där tesen är att föräldrar och barn har ungefär två år på sig att lägga grunden till sin relation. En viktig sådan som förhoppningsvis ska vara livet ut. Jag undrar vad som händer med den relationen om all tid vi spenderar utomhus med våra barn sker i ett för barnet frånvänt (från föräldern) läge. Jag undrar också vad som händer med relationen om vi lär barnen att vända sig från oss? Vart kommer barnet vända sig när det blir tre, tretton eller tjugotre?
Självfallet kommer en tid när barnet av naturliga skäl vill vända sig framåt - men som jag upplever det är det knappast när barnet är tre månader - snarare minst ett par år.
Att bygga en relation ställer dock en del krav på föräldern och det kan innebära att mobilen, MP-3spelaren eller den egna joggingturen får stå tillbaka. Men tro mig - det kan det vara värt i långa loppet.

Till ämnet hör kanske också den forskning om hur stress påverkar vår hjärna.
Därför kommer här nedan lite info jag hittade på nätet som jag tycker är intressant.
Jag utgår från tanken att ett litet spädbarn troligen känner mer lust av att se sin leende mor eller far som engagerar sig i att bygga en relation med det än att se en massa stressade människor, bilar, bussar, cyklar etc som ofta finns kring barn idag. Bara ljuden av dessa borde vara nog för att söndra den mest tålige. Vad tycker du?

Lusten får hjärnan att må bra

–Ge hjärnan time out då och då, råder Rolf Ekman, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet. Foto: Leva

Hjärnan gillar lust. Det som är kul, roligt och lustfyllt mår den bra av.
– Det spelar ingen roll vad du blir bara du har trevligt sa min pappa. Det tror jag har gett mig mycket bra synapser, säger Rolf Ekman, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet.
Ser vi till att lusten styr våra liv får vi spänstiga och alerta synapser.
För det är främst synapserna det handlar om. De är hjärnans kommunikationsstrateger. Mår de bra tänker vi snabbare och bättre. Synapserna fungerar som kontaktytor mellan de över hundra miljarder nervceller som hjärnan består av. Kanske är det till och med så att våra tankar föds i synapserna.
– De kan vara tankarnas livmoder, vårt medvetandes vagga. Man kan tänka sig att synapsen är avsparken för tanken, där föds den och utvecklas sedan och blir fler, säger Rolf Ekman.

Engagemang och kreativitet

Det man också vet är att hjärnan påverkas av vår livsstil. Rolf Ekman pratar om fyra principer; vila, motion, näring och lust.
– Lusten är lika viktig som alla de andra tre tillsammans.
Han hänvisar till en studie på människor över 80 år som nyligen gjorts vid Lunds universitet. Den visar att lusten, eller hur vi förhåller oss till livets alla situationer betyder mest för det mentala välbefinnandet.
– De som har en positiv livssyn klarar livet betydligt bättre, oavsett om de har haft många fysiska besvär och sjukdomar, säger Rolf Ekman.
Engagemang och kreativitet är viktigt. Vilken aktivitet du väljer spelar ingen roll. Det viktiga är att du är nyfiken. Då blir du kreativ.
– Vi tänker lätt att det bara är några få utvalda som kan vara kreativa, men alla människor kan vara stora kreatörer. Det gäller bara att hitta det man själv blir nyfiken på.

Hoppa fallskärm

För synapserna är färskvara. Får det inte stimulans skrumpnar de ihop och försvinner.
– De är som ett timglas där sanden är på väg att rinna ut. Du behöver aktivt vända på timglaset för att sanden ska fortsätta flöda, säger Rolf Ekman.
Hjärnan tycker om att bli överraskad. Gör vi nytt, det kan vara allt från att hoppa fallskärm till att städa hemma på ett nytt sätt, blir hjärnan stimulerad. Precis som när vi lyckats lösa en svår uppgift.
Humor är ett lysande sätt att gnugga igång de grå eftersom det bygger på att våra förväntningar bryts och vi överraskas.
– Överraskningsmomentet gör förmodligen att vi får fler synapser. Att skratta och känna glädje är bästa medlet för hjärnan. Nivåerna på signalsubstanser som dopamin och endorfin höjs och vi orkar mer.
Dessutom är det viktigt med uppmuntran. Människor, liksom deras synapser, växer och stimuleras av bekräftelse. Ett bra socialt umgänge är som medicin för en rosslig hjärna. Ett umgänge där du känner dig trygg nog att pröva nya tankar.
– Jag kan absolut tänka mig att bekräftelse och tillit är otroligt synapsstärkande.
Hjärnan klarar sig inte utan syre, kolhydrater, fett och proteiner. Motion sätter fart på syresättningen, välbalanserad kost ökar prestandan. Omega-3 fettet är viktigt. Synapserna flyter i ett cellmembran som kräver nytt flöde av fleromättade fetter.
– Antioxidanter stärker och servar cellerna, tar så att säga bort dammet, säger Rolf Ekman.

Motion handlar också om koordination, rytm, kanske socialt samspel, och återigen om att ha kul.
– Dans är jättebra. Beröringen får igång oxytocinet och kroppen varvar ner. Du spelar på hjärnans hela klaviatur, alla sinnena är påkopplade.
Men ingen träning utan vila. Precis som våra muskler behöver vila för att tillgodogöra sig träning behöver hjärnan pausa. Hjärnan tar stryk om den bli utsatt för för mycket stimuli, eller långvarig stress. Rent fysiskt byggs den om och förändras.

Ge hjärnan time out

– Vi har en viss volym i hjärnan och den volymen kan minska och cellerna dör. På soldaterna i Vietnamn, som varit utsatt för långvarig, stress såg man att de hade fått tunnare nervtrådar och färre synapser, säger Rolf Ekman.
Själv är han oroad över utvecklingen som it-samhället står för och önskar mer forskning på negativa och positiva effekter av det ständiga informationsflödet. Risken finns att vi förlorar förmågan till eftertanke och inte kan ifrågasätta informationen.
– I USA pratar man om Now-generationen. Barn och ungdomar har inte ro att vänta, de vill ha allt nu. Risken är att deras frontallober försvagas, att de förlorar förmågan att tänka.
Så ge hjärnan time out då och då. Sömn är ett sätt. Hjärnan laddas och hormonet melantonin går in och stärker upp kroppen. Men sover du oroligt och vaknar flera gånger kommer du kanske inte in i den viktiga REM-sömnen, drömsömnen, som har en suddande effekt på hjärnans hårddisk.
Hjärnan kan också vila i vaket tillstånd. Meditation påverkar synapserna, när du fokuserar mentalt blir de livligare och fler. Långa skogspromenader är ett annat sätt. Iaktta årstidernas växlingar, eller vistas i trädgården, se träden, blommorna. Titta på himlen och molnen som rör sig. Ge dig tid för eftertanke. Sjunk ner i dina tankar eller låt dem flyga fritt.
– Det kan räcka att se en blomma och förundras över det liv som finns. Att vi lever här och nu..

Bra för hjärnan lust meditation promenader motion relationer engagemang kreativitet överraskningar pauser kortvarig stress nyfikenhet att skratta, umgänge kärlek bekräftelse uppmuntran eftertanke tänka sömn korsord bokläsning tillit trädgårdsarbete musik beröring

Inte bra för hjärnan fet mat orolig sömn långvarig stress otrygga relationer för mycket monotoni tv alkohol för mycket stillasittande snabbmat negativ livssyn passivitet nedvärderande omdömen mediastress

Vi hörs!

Dialogrummet kan vara ett lite konstigt namn på en blogg, speciellt för mig som tycker att det mänskliga mötet är det viktigaste för att skapa en dialog. Men kanske är jag bara konservativ = gammal. 

För den viktigaste detaljen i en dialog är ju att lyssna på den andre.
På så sätt är bloggen ett utmärkt forum för just dialog.
Först delar jag med mig av det jag vill, tycker, tänker, känner och sedan gör du likadant.
Eller så börjar du.
Och vi har inte möjlighet att avbryta varandra. Det är suveränt!

När jag jobbar är kommunikation mitt viktigaste verktyg och det är nog därför jag varit sugen på att ha en blogg för att testa hur det fungerar att dela önskemål, tankar, åsikter och känslor i detta forum.

Min ambition är att  Dialogrummet ska vara ett forum där det kan ske möten bortom rätt och fel.
För mig betyder det att vi, du och jag, kan dela med oss av oss själva utan att värdera varandra men för att lära av varandra. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att säga och svårt att göra - men det är likväl min ambition.

Ser fram emot att höra från dig.

Här några böcker som jag uppskattat som du kanske kan tycka om och tycka om (nyanser i språk är svårt när man bloggar :-)

Barnen lär oss av Piero Ferrucci en bok som på ett väldigt naturligt sätt beskriver hur vi kan följa och bejaka våra barns behov utan att för den skull utplåna oss själva.

Tid för barn? av Per Kågeson en bok som ger alla som anser att föräldrar bör vara hemma med sina små barn under längre tid starkt stöd. Späckad med statistik och intressant information. Verkligen en bok att ta till sig innan man skaffar barn.

Familjepack en bok om styvmammor, plastpappor och bonusbarn av Linda Hambäck &Anna Lagerblad en bok som på ett mycket naket sätt beskriver den sårbarhet och utsatthet alla inblandade i "nyfamiljer" ställs inför. Läsvärd för den som tror det är enkelt att starta ett nytt liv med en ny partner - bara för att man är kär.