dialogrummet

Kan inte låta bli, även om ämnet är allt för omfattande att blogga om.
Här behöver människor mötas i verkligheten, i verkliga, fysiska rum.
Inte i domstolen. Där sker inga möten.
Tänker på ungdomarna i Stureplansfallet.

Kan inte låta bli att fundera över varför så unga människor alls hamnar i den situation de hamnat i.
Vem är förövare och vem är offer?
Är inte alla tre offer?

Och i så fall offer för vad?
Ett samhälle som inte kan bekräfta sina barn så att de skapar rimliga beteenden?
En medial indoktrinering om hur sex går till och vem sex är till för?
En bristfällig tillfredsställelse i närhet som tar sig vansinniga uttryck?
Var är föräldrarna, var är de vuxna?

Vad är de offer för - och vad behöver de - egentligen?
Sitta i fängelse - blir killarna bättre och mer insiktsfulla av det?
Skadestånd - blir tjejen upprättad av det?

Jag tror de behöver hjälp att läka sitt inre, var och en utifrån sina egna behov.
Men också att de skulle vara hjälpta av att få stöd i grupp, som grupp.
Först då kan de komma till förståelse, förlåtelse och försoning.
Först då kommer de kunna gå vidare i sina liv, som faktiskt just har börjat.

Jag är rädd att det aldrig kommer att ske, trots all kunskap som finns.

Skrämmande är också kommentarer som:
"Tjejer tror att de måste ha sex med en kille om han bjuder på en drink"
Var i hela friden har tjejer fått det i från?
Om så en enda tjej eller kille tror att det är sanning är det katastrof!

Var är föräldrarna? Var är de vuxna människor som saknades kring dessa barn när de växte upp?

Ja, vad vet jag?
Vad tänker du?

En fundering jag bär på är hur intressant det är att veta om en person är hetro, bi eller homo?
Varför är det intressant?

För mig är det lika ointressant som vad en person äter till frukost, lunch och middag.

Hur du och jag tillfredsställer våra behov när det gäller sex är väl lika spännande som hur,
och i vilken omfattning, vi gör av med det vi ätit till frukost, lunch och middag.

Vad vi gör för att tillfredsställa våra behov av mental stimulans, exempelvis läser böcker, går på bio, deltar i samtalsgrupper, träffar vänner, deltar i seminarier, spelar instrument, skapar i lera, snickrar, påtar i trädgården, etc, etc, etc....................................................... you name it!
...är för mig väldigt mycket mer spännande än med vem och hur vi tillfredsställer våra sexuella behov.
Vad tänker och känner du?

En annan tanke jag bär på är om sexualiteten är ett behov eller en drift - men det tar vi senare...

Hörs!

Sitter här och funderar över hur vi är och kanske också på hur vi kan leva som vi lär.

Hade spännande dialoger med ett antal människor igår och känner mig inspirerad.

Några exempel:
"Work where you want" säger tekniken som många har och som många skulle kunna använda för att slippa sitta i samma köer dag ut och dag in - ändå gör vi det. Många av oss skulle ju kunna logga på hemma sköta en del administration och sedan åka till jobbet. Inte alla, men många.

"Vi vill att personalen ska hålla sig friska och bidrar till träningskort etc" men när personalen utnyttjar möjligheten höjer ledningen på ögonbrynen och undrar varför de inte jobbar. Det skapar stress i stället för välbefinnande för alla de som utnyttjar erbjudandet och ser till att ge igen den tid som går åt.
Tyvärr finns det säkert några som överutnyttjar erbjudandet vilket gör att den goda tanken och avsikten inte fungerar och blir verklig.

"Vår främsta resurs är vår personal" säger de flesta företag i sina fina årsredovisningar etc men det de investerar i är nya IT-system (exempelvis Scanningfunktioner på ICA, där fick jag in den igen ;-)

Eller alla beslut vi fattar som är bra för oss och sedan gör tvärtom ála:
I år ska jag verkligen sluta röka...
Nu ska jag verkligen börja träna...
Jag vill verkligen byta jobb...

Och den här, jag tycker att man ska visa hänsyn i trafiken.... och i samma stund som vi säger det blockar vi någon som vill in i rondellen.

Vi är för roliga - eller?

Hörs!

För ett tag sedan stod jag och min kollega, också psykosyntesare, på bussen. Vi hade ett jobb framför oss och han berättade sina tankar om upplägg och inriktning för de dagar vi hade framför oss.
Men plötsligt var jag uppslukad av ett mobilsamtal som jag inte kunde värja mig ifrån. Det var en mor, någonstans i fyrtioårsåldern som hade ett samtal med, vad jag gissar, sin tonårige son/dotter. (Hoppas vid Gud att det inte var hennes partner hon pratade med) Ungefär så här flöt samtalet:
- Det begriper du väl att han inte gör som du säger om du skriker åt honom (Med mkt hög stämma)
- Personen i andra änden svarar ngt
- Men du måste ju för f - n begripa att han inte gör så om du gör si (nu med skrikande ton)
- Personen i andra änden svarar ngt
- Du är så dj...... opedagogisk! (Nu trodde jag hon skulle spränga en packning i hjärnan med tanke på tonläget = skrikande)
- Personen i andra änden verkade inte säga ngt
- När jag kommer hem....

1) Pedagogiken i hennes eget beteende kan kanske ifrågasättas?
2) Om det var en äldre son/dotter hon pratade med vems är ansvaret?
3) Är mobilen det bästa forumet för samtalet?
4) Var hon den hon ville vara?
5) Om du skriker mot dina barn - vad gör de då?
6) Hade hon alls funderat över vem och hur hon vill vara - någonsin?

Vad tänker/känner du?

Hörs!

P.S. min kollega tog om sina tankar i ett för oss lugnare forum :-)