dialogrummet

Ser till min irritation att jag har ngn tramsig reklam för hur du kan hålla koll på din partner...
Är inget jag står för - som du vet "hamnar" reklam lite här o där när man minst anar det i cyberspacens underbara värld...

I ett öppet, ärligt och kärleksfullt förhållande talar vi om för varandra var vi är, med vem och varför.
Tänker i alla fall jag.

Vad tänker du?

Sitter som nr två i en bilkö vid övergångsställe 30-sträcka.
En ensam tre-fyraåring stoppar trafiken genom att stå väldigt nära vägkanten.
Vad gör en så liten unge ensam här - hinner fara genom huvudet på mig.
En man i femtioårsåldern, från livets skuggsida, dyker upp - för tillfället verkar han rätt klar i knopp och kropp.
Han hjälper barnet över vägen och går sedan tillbaka till andra sidan på väg in mot centrum.
Då dyker modern upp med ett cyklande barn, hon har inte sett vad som hänt.
Modern skäller "har jag inte sagt tusen ggr att du ska vänta på mig"...
Mannen ser förvirrad och sorgsen ut...
Barnet blir ledset...
Bilarna fortsätter sin färd...

Vad lära av detta?
Att livet sällan ser ut exakt så som vi uppfattar det kanske?

Oj, vad fort det går - livet.
Känner att det är dags att rycka tag i den här bloggen igen.
Har inte haft kraft riktigt.

Tog en tur till fots idag, minus 10 grader och kristallklart.
Schwom, schwom, schwom - 8 svanar flyger i formation.
Otroligt mäktigt - och de håller ihop - de samspelar.

Tänk om vi människor var lika bra på samarbete...

Vad tycker och tänker du?

Hej hopp!
Det var ett tag sedan men tankarna om hur vi med automatiseringar tar död på behovet av mänsklig arbetskraft frodas fortfarande...

Läste senast i dag i DN att blinda människor är trötta på syntetiska röster i talböcker!
Varför i hela friden är det inte människor som läser in böckerna???
Svaret på den frågan är att de som producerar talböcker kan effektivisera och spara pengar med syntetiska röster...

Vore det inte bättre ur ett samhällsperspektiv att några arbetstillfällen skapades för människor som kan läsa in texten istället för att människor går arbetslösa?

Vad tänker och känner du?

Hörs!

Så är det återigen dags att föra en debatt om betygen och dess utformning.

Allt går i samma gamla invanda mönster och spår och skillnaderna från nuvarande system är små medan kostnaderna för reformen säkert blir rätt omfattande, inte bara i pengar utan också i arbete ute på skolorna. Administrativt arbete som suger kraft och energi från det som är skolans uppdrag: Att utbilda eleverna.

Är det inte dags att börja tänka i nya banor och föra en dialog kring hur vi istället kan bedöma resultatet av det som är skolans verkliga uppdrag?

Tänk er ett samhälle där alla elever har rätt till och får en likvärdig grundutbildning i det som är grundskolans uppdrag - att utbilda alla elever i kärnämnen som:

Ø      Språk

Ø      Matematik

Ø      Historia och religion (de hänger ju oundvikligen samman)

Ø      Samhällskunskap (utan politisk vinkling)

Ø      Geografi

Ø      Kanske något jag glömt

Tänk er också att en extern instans utanför skolan gör tester av elevernas kunskaper med jämna mellanrum, varför inte termin eller årsvis. Inte för att bedöma eleven, utan för att bedöma hur skolan klarar sitt uppdrag, har eleven fått den kunskap hon/han har rätt till och, om inte, för att se till att eleven får mer undervisning i de delar där den inte fått det.
Tänk er att testerna görs utifrån nationellt fastställda kriterier så att alla bedöms lika och får lika kvalité i sin skolgång. I ovanstående ämnen är det inte särkskilt svårt att fastställa gemensamma kriterier.
Detta är ämnen där det finns ngn form av rätt eller fel.

Tänk er ett samhälle där alla elever har rätt till och får möjligheter att inom ramen för skolan också träna och utveckla mer estetiska ämnen som:

Ø      Bild och form

Ø      Gymnastik och idrott

Ø      Musik

Ø      Kanske ngt jag glömt

Detta är typiska ämnen som inte behöver betygssättas eller bedömas alls, utan ämnen som är till nytta glädje och utveckling för individen under själva utförandet.

Givetvis bör de som söker sig vidare till studier inom  dessa ämnen göra någon form av test av sin förmåga innan de kan gå vidare. Och så sker oftast redan idag. Ex.vis. på Fryshuset där musikeleverna innan gymnasiet gör spelprov. Gissar att musik- och danshögskolan testar sina elever innan de bereds plats. (?)

Tänk er ett samhälle där alla elever har rätt till och får möjligheter att inom ramen för skolan också träna och utveckla sådant som har med livet att göra som:

Ø      Personlig utveckling

Ø      Barn- och hemkunskap

Ø      Trafik- körkortsutbildning (åtminstone de teoretiska delarna)

Ø      Miljökunskap (hur vi som individer kan agera för vår miljö)

Ø      Hälsa

Ø      Kanske något jag glömt

Även dessa är ämnen som inte behöver betygssättas men bör ingå som en naturlig del i en växande ung människas skolgång.

Fördelarna är många:

Ø      Bedömningen läggs där den hör hemma - kring hur skolan klarar sitt uppdrag

Ø      Alla inblandade blir fria från vårt eviga värderings- och bedömningstänk

Ø      Eleverna får objektiva bedömningar av sin kunskap utan lärarens subjektivitet

Ø      Eleverna får möjlighet att göra om och göra om tills kunskapen sitter

Ø      En större frihet i de delar som har mer med personlig läggning och fysisk förmåga att göra

Ø      Maktförhållandet mellan elev och lärare blir mer jämlikt

Ø      Ämneslärarna kan fokusera på det de är bra på - förmedla kunskap i sitt ämne

Detta är några första tankar om hur betygssystemet kan omstruktureras = avvecklas.

Givetvis skulle det leda till en mängd andra omstruktureringar som i sin tur skulle leda till en omorganisation av hela skolan. Exempelvis behöver kanske teorilärarna vara "behöriga" medan de mer icke-teoretiska ämnena kunde hanteras av helt andra yrkeskategorier. Det i sin tur skulle leda till en ökad mångfald inom skolan.

Ett annat exempel är att gymnasie- och högskolorna som erbjuder högre utbildning inom de ämnen som inte betygsbedöms i grundskolan behöver ha egna tester och intagningsprov.

Låt oss tänka mer tillsammans!

Ekonomer får gärna fundera kring hur det skulle finansieras men jag tänker att om vi plockar bort en del av all den administration som ligger i lärarnas knä kring att formulera och tolka en uppsjö av kriterier och att utifrån dem sätta betyg skulle en hel del "bli över"!

Vi hörs!

P.S. Tack Sophie för din kommentar om "Våra beteenden"

Nej jag kan inte låta bli...

Jag bara måste blogga om den oro jag känner för de föräldrautbildningar som just nu får mycket media och som det satsas mycket pengar på i exempelvis Stockholms Stad.

Det som oroar mig är inte att det skapas och genomförs föräldrautbildningar, det är jättebra och egentligen borde det väl införas som kurser på gymnasinivå - innan folk skaffar barn.

Det som oroar mig är att de allra flesta programmen bygger på metoder som är framtagna för barn med ADHD, DAMP och liknande diagnoser. Och det är också bra att det tas fram lösningar och stöd för de familjer och barn som är drabbade av det.

Det som inte är bra är att använda dessa program, även om de är anpassade, för helt vanliga barn som alla då och då, ibland ofta och några mer än andra, agerar utåtriktat och aggresivt, är trotsiga, har svårt med koncentration, inte kan sitta still etc. ni kan se "symptomen" som beskrivs i informationen om de flesta program.

De allra flesta barn agerar på det sättet, för de allra flesta barn är det en bra och sund utveckling att visa och leva ut sina känslor, både positiva och negativa med vuxna som kan hjälpa barnet hantera sina känslor.

De allra flesta föräldrar kan det på ett alldeles utmärkt sätt utan att gå kurser som gör dem till, ni får ursäkta, hunddressörer.

Gå gärna på föräldrautbildningar, men kolla vad de bygger på, om de inriktar sig på att det är något fel på ditt barn välj en annan utbildning.
Passa er för PMT, bestraffningar, skamvår, belöninssystem etc.
De skapar kontroll men inte kommunikation. De flesta av oss har den kontroll vi behöver men kommunikationen i en familj kan alltid förbättras.
Leta efter samspel, samverkan, närhet etc. i programmen.

Kanske kan man säga att vissa utbildningar är hårda, andra mjuka.
En vanlig familj bör välja en mjuk.

Gå en "hård" utbildning endast om ditt barn har en riktig och väl underbygd diagnos gjord av:
Läkare OCH psykolog OCH specialpedagog OCH sjukgymnast OCH arbetsterapeut OCH logoped.
Alla dessa ska vara inkopplade för att ställa diagnos om ADHD eller DAMP.
En skolsköterska kan inte göra det och knappast du som förälder eller någon av kursledarna på föräldrautbildningarna.

Se till att informera dig och gå utbildningar som passar dig och ditt barn.

Har tidigare nämt boken "Barnen lär oss" av Piero Ferrucci, läs den och kanske också "Utvecklingspsykologi för förskolan" av Monica Fahrman och du kommer långt i din föräldrautbildning.

Och till sist. Detta är mina tankar just nu, debatt vill jag undvika i detta dialogrum, du har rätt att ha dina tankar och känslor och de är lika bra som mina.

Och jag vill gärna veta vad du tänker/känner....

Hörs!

Bo Rothstein skriver en debattartikel i dagens DN om att  han håller med FI's Tiina Rosenberg om att "den heterosexuella kärnfamiljen, så som den i allmänhet är konstruerad idag, är en solklar kvinnofälla" .

Vad är en kvinnofälla undrar jag?

Att få barn och uppleva ett liv tillsammans med dem är det en fälla?
Att leva i och vårda de relationer som en familj innebär är det en fälla?
Att ha omsorg om dem man älskar är det en fälla?
Att vilja spendera tid tillsammans med sin familj är det en fälla?

Eller finns det kanske andra "fällor" som inte har med familjen och hur vi fördelar arbetet i den att göra?
"Fällor" som snarare har med arbetslivet och hur olika typer av arbete värderas att göra.

Kanske "problemet" som Bo beskriver "att kvinnor förlorar förhandlingen om vem som ska stanna hemma med barnen" kan avhjälpas genom att höja lönerna i kvinnodominerade yrkesområden.
Att stärka kvinnans förhandlingsläge är kanske samhällets ansvar om samhället eftersträvar jämlikhet.
(Att kvinnor kanske vill stanna hemma med barnen ingår inte som en tankemöjlighet i Bo's resonemang och är en ytterligare dimension i debatten som jag här lämnar därhän).

Kanske är ett sätt att stärka statusen för den som väljer att vara hemma genom att avlöna den som tar hand om egna barn. (Jag har för mig att jag läst att det kostar mindre för samhället än att erbjuda alla förskoleplats - men där kan jag ha fel).

Ett annat sätt kan vara att vi alla omvärderar det arbete som den som väljer att vara hemma faktiskt utför och inser att det är ett gediget arbete att vara hemma med barn - lika gediget som det är att arbeta i förskolan. Och därmed ska det självklart också vara meriterande när barnen vuxit upp och den hemmavarande parten vill gå ut i arbetslivet igen.

Generellt tror jag att en omvärdering av det arbete som utförs i ett fungerande samhälle är en mycket viktigare utmaning när det gäller att nå jämställdhet mellan man och kvinna än att från samhällets sida vara inne och peta i hur familjerna vill leva sitt familjeliv.

Vad tänker du?

Många gånger, både privat och i jobbet med grupper, hör jag hur vi människor säger att vi vill mötas på riktigt  och att kommunikation och dialog är det viktigaste. Ändå har jag ofta känt mig besviken på att det verkliga mötet inte sker. Vi möts och pratar om ditt o datt, håller oss till det som är "tillåtet" och undviker ämnen som vi egentligen vet skulle kunna beröra oss. Vad är det vi är så rädda för?

Sanningen kanske, sanningen så som den verkligen är - inte så som vi önskar att den skulle vara.

I alla grupper, oavsett om det är i familjen, kompisgänget eller bland arbetskamrater finns ett antal sanningar och olika ämnen som ingen vågar prata om. Vi lägger locket på - trots att det vi mest längtar efter och behöver är att lyfta på locket och lufta sanningen.

Att göra det är något vi kan träna oss på och några tankar vi kan ha med oss i träningen är att:
- utgå ifrån att den eller de vi möter vill oss väl
- inse att deras och min sanning och upplevelse inte nödvändigtvis är densamma
- inse att det inte innebär att de andra har fel, bara en annan uppfattning
- ha kännedom om våra egna känslor och behov
- ta ansvar för våra egna känslor och behov, inte räkna med att andra ska tillfredsställa dem
- låta andra ta ansvar för sina känslor och behov, inte ta över deras ansvar
- lyssna fritt från fördomar och förväntningar

Plättlätt - eller hur?

Hörs!