dialogrummet

Sitter som nr två i en bilkö vid övergångsställe 30-sträcka.
En ensam tre-fyraåring stoppar trafiken genom att stå väldigt nära vägkanten.
Vad gör en så liten unge ensam här - hinner fara genom huvudet på mig.
En man i femtioårsåldern, från livets skuggsida, dyker upp - för tillfället verkar han rätt klar i knopp och kropp.
Han hjälper barnet över vägen och går sedan tillbaka till andra sidan på väg in mot centrum.
Då dyker modern upp med ett cyklande barn, hon har inte sett vad som hänt.
Modern skäller "har jag inte sagt tusen ggr att du ska vänta på mig"...
Mannen ser förvirrad och sorgsen ut...
Barnet blir ledset...
Bilarna fortsätter sin färd...

Vad lära av detta?
Att livet sällan ser ut exakt så som vi uppfattar det kanske?