dialogrummet

Många gånger, både privat och i jobbet med grupper, hör jag hur vi människor säger att vi vill mötas på riktigt  och att kommunikation och dialog är det viktigaste. Ändå har jag ofta känt mig besviken på att det verkliga mötet inte sker. Vi möts och pratar om ditt o datt, håller oss till det som är "tillåtet" och undviker ämnen som vi egentligen vet skulle kunna beröra oss. Vad är det vi är så rädda för?

Sanningen kanske, sanningen så som den verkligen är - inte så som vi önskar att den skulle vara.

I alla grupper, oavsett om det är i familjen, kompisgänget eller bland arbetskamrater finns ett antal sanningar och olika ämnen som ingen vågar prata om. Vi lägger locket på - trots att det vi mest längtar efter och behöver är att lyfta på locket och lufta sanningen.

Att göra det är något vi kan träna oss på och några tankar vi kan ha med oss i träningen är att:
- utgå ifrån att den eller de vi möter vill oss väl
- inse att deras och min sanning och upplevelse inte nödvändigtvis är densamma
- inse att det inte innebär att de andra har fel, bara en annan uppfattning
- ha kännedom om våra egna känslor och behov
- ta ansvar för våra egna känslor och behov, inte räkna med att andra ska tillfredsställa dem
- låta andra ta ansvar för sina känslor och behov, inte ta över deras ansvar
- lyssna fritt från fördomar och förväntningar

Plättlätt - eller hur?

Hörs!