dialogrummet

Bo Rothstein skriver en debattartikel i dagens DN om att  han håller med FI's Tiina Rosenberg om att "den heterosexuella kärnfamiljen, så som den i allmänhet är konstruerad idag, är en solklar kvinnofälla" .

Vad är en kvinnofälla undrar jag?

Att få barn och uppleva ett liv tillsammans med dem är det en fälla?
Att leva i och vårda de relationer som en familj innebär är det en fälla?
Att ha omsorg om dem man älskar är det en fälla?
Att vilja spendera tid tillsammans med sin familj är det en fälla?

Eller finns det kanske andra "fällor" som inte har med familjen och hur vi fördelar arbetet i den att göra?
"Fällor" som snarare har med arbetslivet och hur olika typer av arbete värderas att göra.

Kanske "problemet" som Bo beskriver "att kvinnor förlorar förhandlingen om vem som ska stanna hemma med barnen" kan avhjälpas genom att höja lönerna i kvinnodominerade yrkesområden.
Att stärka kvinnans förhandlingsläge är kanske samhällets ansvar om samhället eftersträvar jämlikhet.
(Att kvinnor kanske vill stanna hemma med barnen ingår inte som en tankemöjlighet i Bo's resonemang och är en ytterligare dimension i debatten som jag här lämnar därhän).

Kanske är ett sätt att stärka statusen för den som väljer att vara hemma genom att avlöna den som tar hand om egna barn. (Jag har för mig att jag läst att det kostar mindre för samhället än att erbjuda alla förskoleplats - men där kan jag ha fel).

Ett annat sätt kan vara att vi alla omvärderar det arbete som den som väljer att vara hemma faktiskt utför och inser att det är ett gediget arbete att vara hemma med barn - lika gediget som det är att arbeta i förskolan. Och därmed ska det självklart också vara meriterande när barnen vuxit upp och den hemmavarande parten vill gå ut i arbetslivet igen.

Generellt tror jag att en omvärdering av det arbete som utförs i ett fungerande samhälle är en mycket viktigare utmaning när det gäller att nå jämställdhet mellan man och kvinna än att från samhällets sida vara inne och peta i hur familjerna vill leva sitt familjeliv.

Vad tänker du?

Många gånger, både privat och i jobbet med grupper, hör jag hur vi människor säger att vi vill mötas på riktigt  och att kommunikation och dialog är det viktigaste. Ändå har jag ofta känt mig besviken på att det verkliga mötet inte sker. Vi möts och pratar om ditt o datt, håller oss till det som är "tillåtet" och undviker ämnen som vi egentligen vet skulle kunna beröra oss. Vad är det vi är så rädda för?

Sanningen kanske, sanningen så som den verkligen är - inte så som vi önskar att den skulle vara.

I alla grupper, oavsett om det är i familjen, kompisgänget eller bland arbetskamrater finns ett antal sanningar och olika ämnen som ingen vågar prata om. Vi lägger locket på - trots att det vi mest längtar efter och behöver är att lyfta på locket och lufta sanningen.

Att göra det är något vi kan träna oss på och några tankar vi kan ha med oss i träningen är att:
- utgå ifrån att den eller de vi möter vill oss väl
- inse att deras och min sanning och upplevelse inte nödvändigtvis är densamma
- inse att det inte innebär att de andra har fel, bara en annan uppfattning
- ha kännedom om våra egna känslor och behov
- ta ansvar för våra egna känslor och behov, inte räkna med att andra ska tillfredsställa dem
- låta andra ta ansvar för sina känslor och behov, inte ta över deras ansvar
- lyssna fritt från fördomar och förväntningar

Plättlätt - eller hur?

Hörs!